Klostret Saint-Michel de Grandmont startades någon gång på medeltiden och man var väldigt religiösa där. Den gamla vanliga munksvängen plus lite till typ inget prat, ingen värme, inga skor, jadajadajada... Man fick bara äga en filt och en kudde vilket jag tycker är lite sell-out, kunde räckt med en filt...
1772 ledsnade de tre sista stackarna på sina frusna fötter (misstänker de gick till en orden där man i alla fall fick ha sandaler och eventuellt också elda en stump ved om det blev tillräckligt kallt) och 1791 såldes det rätt imponerande bygget på auktion till privata ägare. Man hade även vissa rekryteringsproblem, hur mycket man än försökte sockra erbjudandet (det är väl där kudden kommer in, mesigt...) så var det inga som var sugna att traska runt barfota i snön på berget... Dagens ungdom, modell 1700-tal...
Ser ut som kloster brukar, sten och pelare och abbottens klassiska inramade trädgård.
Kyrkrummet är mäktigt, porten under fönstret kom till när man byggde om stället till vinlager...
Och här är andra änden med väldigt fina fönster.
Ulrika och Linnea hittade munkarnas kvarlämnade CD-spelare (vi snackar långt innan MP3 och Spotify) och provlyssnade lite munksång. Akustiken var makalös! I andra nischen stod förresten deras kvarlämnade brandsläckare - vad de nu skulle med den till eftersom man inte fick elda...
Barnen får en föreläsning om vad som hände om man inte lyssnade eller lydde - allvarliga saker. De är inte sugna på att bli munkar...
Idag så är pilgrimmandet poppis som f-n här i sydfrankrike och klostret är idag både lantbruk och härberge för pilgrimer,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar